Virsbo

Det var en gång

Nedanstående dikt av Hanna Wilhelmsson har vi hittat i en låda i Vita magasinet. Tyvärr är den inte daterad, vilket gör det svårt att veta vilken tidsepok den handlar om. Hanna var född 1893 och dog 1969, gift med Axel Wilhelmsson.

Alla vackra sagor börjar ”det var en gång”

det va´ också badsesong i Ökerstaviken

dit kom alla ortens flanörer

badade, klädda i dåtidens kulörer

glädjen den va´ äkta, vi plaska och stimma

med ett ben i botten, vi lärde oss simma.

Det växte inga fikonlöv i vår bergslagspol

men vi fick ändå både luft och sol

på träd och buskar hängde byxor och kjolar,

allt va´ så trivsamt här på vår plage

kaffe ur termos bjöds överlag.

Vi sprang ifrån spisar, kastruller och disk

att hemmet försumma, det var ingen risk

när solen gick hem och det började blåsa

då var det dags att hemmåt gå,

för den äkta hälften i blåställ och sot

skulle med nybadad famn tás emot.

Man hinner så mycket en sommarkväll

och ej behöva tänka på eldning och spjäll

myggen han håller takten

barnen ej bortskämda är med nåt dalt

besvären dom klarar man med en nypa salt

T.V. ännu svävar i rymdernas krater.

När det nå´n gång var vackert väder

sågs här en skara i vita kläder

det skulle bli dop

Sions toner klinga med sång och musik

som tonar ut över vattnet i ljuvlig mystik

och tystade måsarnas rop.

En annan gång kom Ahrenberg

den luftiga kämpen

han fräste på så motorn hade högsta tempen

tallkott och myror flög som agnar på logen

sten och grus flög av farten långt in i skogen

när han landade i viken.

Vi köpte biljett och så bar det av

och trodde nog att vi bäddat vår grav

men hjärtat höll sig där det skulle

när vi såg Landsberget som en kulle

sjöar och skogar som långa band

då såg vi Virsbo – vårt land.

Ja, en gång ska man leva och leka

och bleka kinder bli bruna

att minnas en saga som var en gång

sann och barnslig men ej så lång.