Vita magasinet - ett levande bruksarkiv

Vita magasinet rymmer ett levande bruksarkiv

 

av Bror Lagercrantz. Artikeln tidigare publicerad i Vi på Wirsbo nr 2, 1973

Bror Lagercrantz bläddrar i "Afräkningsboken" från 1761

Bror Lagercrantz bläddrar i "Afräkningsboken" från 1761.

 

Den massiva vita stenbyggnaden med sina svarta portar och fönster vid norra brofästet av landsvägsbron över Kolbäcksån i hjärtat av gamla Wirsbo Bruk drar lätt till sig förbipasserandes blickar liksom den lätt väcker fantasin och undran vad som kan gömmas och vårdas i dess inre. Visserligen har efter husets restaurering 1970-71 visningar ägt rum, men många som ej haft tillfälle att närvara har undrat vad som kan döljas där och vad huset i modern tid användes till, och därför vill jag tillmötesgå Vi på Wirsbos önskan att berätta lite.

När utvecklingen ledde till att Wirsbo Bruks jordbruk måste drivas kreaturslöst behövdes inte längre vita magasinet för lagring av kreatursfoder, och det stod i många år tomt. Nej, det visade sig att utrymmet enligt lagen att naturen skyr tomrummet snart fylldes med skräp av de mest skilda slag - en mängd saker som man inte visste var man skulle göra av. Läget påkallade en sanering och en förnuftig användning av det förnämliga huset.

Det var min fru, Margareta Lagercrantz, som kom på idén att det solida och brandsäkra huset skulle kunna bli en lämplig förvaringsplats för Wirsbo Bruks värdefulla arkiv. Utrymmena räckte också till för en museiliknande uppställning av intressanta föremål från minister och fru Herman Lagercrantz' tid. För mig har det varit en fängslande uppgift att åren 1971-72 ordna detta, och jag vill nu ge några glimtar ur vad man kan kalla Wirsbo Bruks centrala arkiv, inrymt på övre botten av Vita magasinet. Egentligen borde byggnaden döpas om till Bruksarkivet, men jag befarar att det gamla namnet är outrotligt.

Som pensionär hade jag ju tid att ordna arkivet, lust hade jag också, men kunskaper saknades. Jag fick därför börja med att ta privatlektioner av män ur facket. Så skedde och nu är arkivet ordnat enligt anvisningar från Riksarkivet och Näringslivets arkivråd,

Man kan säga att arkivet består av två huvuddelar:

  1. Bokföringsböcker, bundna band, uppställda på hyllor och förtecknade i ett kortregister samt
  2. Handlingar, ordnade i kartonger och registrerade.

Målsättningen har varit, förutom en betryggande framtida förvaring av arkivalierna, att registrera böcker och handlingar systematiskt så att de på kort tid skall kunna plockas fram och finnas tillgängliga för lämnande av önskade upplysningar eller för forskning.

Systemet bygger på ett "Arkivschema", som i princip följer Riksarkivets och Landsarkivets klassificering. Exempel: A. Protokoll, F II A Rättegångshandlingar. F Il C 5 Avtal med fackföreningar. Vidare finns en "Arkivförteckning", där alla böcker och handlingar är förtecknade efter arkivschemats klassificering.

Arkivet är ingenting avslutat. Det lever och mottar och skall framledes motta från brukskontorets avdelningar de handlingar, som avses bevaras för framtiden. Dessa tillföres arkivet sedan gallring skett och oviktiga handlingar m.m. efter viss tid bränts.

Under mitt arbete av huvudsakligast teknisk art har jag dock inte kunnat låta bli att forska en liten smula i hur människorna bakom papperen och böckerna haft det. Och där finns oändligt mycket att hämta, en riktig guldgruva för den som har tid och intresse. Emellertid möter man en icke obetydlig svårighet i det att skriften under 16- och 1700-talen är svårläst genom att bokstäverna skrevs på ett helt annat sätt än nu. Därtill kommer att allt naturligtvis är skrivet för hand, och handstilarna växlar med skickligheten hos den som förde pennan. Fördelaktigt avviker dock skriften i bokföringsböckerna, ty den är överallt tydlig och vårdad, understundom till och med konstnärlig med textning av rubriker och namn samt prydliga snirklar för utfyllning av tomrum.

När jag skriver detta har jag en ”Afräkningsbok” från 1761 framför mig. Den börjar med ett alfabetiskt register. Redan dess uppställning förefaller oss egendomlig. Under bokstaven A är förtecknat alla, med vilka bruket hade affärer och med förnamn på A: Anders Olsson, Anders Andersson, Anders Ersson o,s.v. en och en halv sida. Där återfinnes också namnet på Wirsbos dåvarande ägare, Baron Meijendorff von Yxkull, därför att hans förnamn var Axell! Under bokstaven E t.ex, finner vi en sida med Eric-ar, såsom Eric Olsson, Eric Pärsson, Eric Matsson m.fl.

Låt oss bläddra vidare i boken och se vad de gulnade bladen av tjockt handgjort papper har att berätta. Man kan inte undgå att lägga märke till att rubriken på kontona skvallrade om att det var skillnad på folk och folk! Sålunda fick smeden för sin del textat både titel och förnamn samt två efternamn, Vi tittar på kontot för "Mästaren Frans Wellamsson Bovin". På vänstra sidan har han debiterats för det han utfått från brukskontoret i kontanter och natura och på högra sidan krediteras han för det stångjärn som tillverkats. Uttagna kontantbelopp förefaller oss relativt blygsamma och i varje fall visar avstämningen vid årets slut ett kvarstående belopp till nästa år. Så mycket större belopp går uttagna varor till. Vi får komma ihåg att vi befinner oss i naturahushållningens tider och långt före Konsums och Icas tid! Frans Bovin har debiterats för betydande kvantiteter råg - aldrig mindre än en tunna i taget - och vidare finner vi relativt stora belopp för andra matvaror, som t.ex. sill och lax. Av dryckesvaror har ej obetydliga kvantiteter brännvin och öl uttagits. T.o.m. tobak i rullar tycks ha erhållits från brukskontoret liksom sådana förnödenheter som lin, hampa, malt och vadmal.

För "vanliga" människor, som hade konto med bruket fick det räcka med en överskrift med bara förnamn och efternamn. Ibland ansågs ett förtydligande erforderligt, såsom t.ex. för "Gamla Andersson i Wretarne" eller "Kroghustrun Margareta Johansdotter". Den senares mellanhavande med brukskontoret var emellertid blygsamt med endast ett kontantbelopp på 7 riksdaler och en kvarts tunna sill för 15 riksdaler. Men två hela sidor med präntad stil har hon ändå i avräkningsboken!

Innan jag slår ihop boken med kontot för mästersmeden Bovin vill jag erinra om ett förhållande, som kanske lite förklarar att Bovin liksom de andra mästersmederna hedrades på antytt sätt.

Säkerligen var Bovin av vallonsläkt och kunde konsten att av tackjärn framställa smidbart järn enligt de metoder som i början av 1600-talet utarbetats i sydöstra Belgien i trakten av Liège. Därifrån utvandrade under första hälften av 1600-talet många valloner för att söka sin bärgning i Sverige och här införa förbättrade järnframställningsmetoder. De första vallonerna införskaffades av Louis de Geer, först till Finspong, och senare till Dannemora, varifrån de spreds till de mellansvenska järnbruken.

På grund av sina kunskaper och färdigheter aktades vallonerna högt och jag erinrar mig någonstans ha läst att det föreskrevs att om en "vanlig" arbetare mötte en mästersmed på bruksgatan så ägde han att "träda åt sidan, stanna och taga av sig mössan".

Inledningsvis nämnde jag att arkivet innehåller en mängd handlingar (säkert flera hundra) som nu grovsorterats och förtecknats i Arkivförteckningen enligt Arkivschemats klassificering. Efter sitt innehåll har handlingarna sanmanförts, inlagts i omslag med påskrift om innehåll i stort, försetts med Arkivschemats beteckning och inlagts i någon av de 33 kartonger, som nu kan lämna ytterst viktiga och intressanta upplysningar. Lätt tillgängliga finns nu t.ex. äganderättshandlingar för sig liksom bolagsstämmo- och styrelseprotokoll, rättegångshandlingar, mantalslängder och en mängd annat.

Jag behöver kanske inte särskilt påpeka hur värdefullt det kan vara för den som kanske vill veta om någon anhörig varit mantalsskriven i Wirsbo då eller då att här finns bevarade mantalslängder från 1774.

Apropå rättegångshandlingar kom jag att titta lite närmare på en tjock bunt papper, som handlade om en tvist mellan dåvarande ägaren av Wirsbo, Anna Margareta von Walcker, gift med Didric Meijendorff von Yxkull, och inspektoren på bruket Erik Johansson Wijk. Anna Margareta, som tycks ha varit en handlingskraftig kvinna, ägnade sig ivrigt åt skötseln av Wirsbo, men som paret bodde i Stockholm (huset nr 6 Skeppsbron) kan man förutsätta att det i längden och med dåtida kommunikationer blev ohållbart, varför hon 1734 beslöt att flytta till Wirsbo, och till den ändan uppsade hon inspektor Erik Johansson Wijk, vilken bodde i Wirsbo herrgård. Men Anna Margareta stötte på opåräknade svårigheter, vilket med all önskvärd tydlighet framgår av handlingarna.

Wijk hade varit inspektor på Wirsbo i 35 år och uppenbarligen vant sig vid att betrakta Wirsbo som sin personliga egendom, så han vägrade att flytta och stämde von Walcker-Yxkulls inför rätta. Emellertid hjälpte inte Wijks förslagenhet och fördomsfrihet för att vinna målet, men rättegångarna tog tid och först den 11 oktober år 1735 avkunnade hovrätten sitt utslag som löd på att Wijk blivit i laga ordning uppsagd och ägde att avflytta till "midfastan år 1736”. Familjen von Yxkull med husfolk inflyttade sommaren 1737 på Wirsbo herrgård och Wijk flyttade till sitt ägandes hemman Nickebo i Karbennings socken.

Man blir förvånad vid genomgång av dokumenten från 16- och 1700-talet och långt fram på 1800-talet hur många rättegångar som fördes och ofta om rena bagateller. Exempelvis stämde inspektoren på Wirsbo en angränsande jordägare inför häradsrätten med anspråk på ersättning för att han släppt betesdjur på Wirsbos skogar. En tjock bunt papper med protokoll, intyg och besiktningar slutar dock - försiktigt nog - med häradsrättens utslag att kraven ogillades med hänsyn till den ringa skada som åstadkommits.

För vår tid förefaller det närmast löjligt hur man på 1700-talet inledde och avslutade sina skrivelser till myndigheterna. Här ett exempel: Bruksinspektor Ullberg ansökte om tillstånd att vid Wirsbo få öppna krog och idka husbehovsbränning. Månne tillståndet, givet 1798, berodde på den välformulerade ingressen och den underdåniga underskriften enligt följande:

"Högvälborne Herr Greven, Överhovstallmästaren, Landshövdingen, Kommendören av Kungl. Nordstjerne- och Riddaren av dess Svärdsorden! Eder Höggrevlige Nåd!

- - - - - - - - -

Eder Höggrevlige Nåds aller ödmjukaste tjänare

E. Ullberg"

Med dessa glimtar ur Wirsbos arkiv hoppas jag ha kunnat ge en, om än ofullständig bild av vad som göms inom vita magasinets massiva murar och att vi på Wirsbo nu kan glädja oss åt att den skatt, som böcker och dokument faktiskt utgör, har blivit rationellt ordnad och är tillgänglig för forskning och vidare utveckling.

 

Copyright (c) virsbo.se 2018

Alla rättigheter förbehålles.