Virsbo

Att Virsbo från tidernas begynnelse inte varit vad det är idag är en självklarhet. Den utveckling som företaget och därmed också samhället genomgått under detta sekel är dock så enorm att det i det närmaste är oförståeligt för den som själv icke upplevt den.

För att få ett litet begrepp om hur det var att vara ung i Virsbo vid sekelskiftet (1900-talets början, red.anm.) besökte jag min farbror Herman Larsson. Herman är nyss fyllda 85 år och således född år 1893. Trots sin relativt höga ålder har Herman ett mycket rörligt intellekt. Han berättar gärna och med glimten i ögonvrån om hur han upplevde sitt ungdoms Virsbo. Eftersom jag har hela min diskussion med Herman inspelad på band så tycker jag att det är bäst att här låta honom själv berätta.

- Jag föddes och upplevde mina första år i Tallbo där mina föräldrar hade kök och kammare. (Tallbo var en typisk dåtida bruksarbetarlänga som för ett tiotal år sedan gav vika för snötyngden och sedan revs). När jag var knappa två år dog min mamma i lungsot och jag blev flyttad till en släkting i Bockhammar. Efter ett par år gifte far om sig och jag fick komma hem igen. Då bodde vi något år i Krogen. Där bodde på den tiden två familjer och en gammal gubbe som hade ett enda rum mitt emellan de två lägenheterna som låg i var sin ända av huset.

När jag sedan kom upp i skolåldern gick jag i skola i ett skolhus som låg där den nuvarande brandstationen ligger. I det huset var småskolan i ena ändan och storskolan i den andra. På den tiden gick alla ungar till fots till skolan. Vi som kom från bruket gick via "gata" (allen) till skolan. Ibland var det sådana översvämningar där trädgården nu ligger, så man tvingdes lägga ut slaggstenar som vi fick gå på. Det var inte alltför sällan som någon ramlade ner i vattnet och tvingades återvända hem. Det var kusligt på höstarna. Någon gatubelysning fanns naturligtvis inte och det var kolsvart när vi kom hem. Ändå värre var det naturligtvis för de som bodde ända neråt Muggbo i Gammelby.

Skolsalen, som var upplyst av en jättestor fotogenlampa, innehöll tre skolklasser och slöjdsal i samma klassrum. Veden till skolan högg vi själva och dricksvattnet fick vi hämta i en källa några hundra meter in i skogen. Vattnet hämtades i en hink som sedan stod utanför skolan och dit fick den törstige eleven söka sig för att släcka sin törst. Det var ingen idé att knota när man blev tillsagd. På den tiden var det inte fråga om moderna uppfostringsmetoder utan olydnad bestraffades med hårluvar, rungande örfilar och rapp av pekpinnen.

Hemmiljön, hur var den då och vad gjorde ni på fritiden frågade jag litet försiktigt.

- Fritid, vilken fritid. När vi hade ledigt från skolan var vi och sådde skog. Jag minns min första skogssådd. Pojkarna hade hackor och högg upp hål i marken och flickorna kom efter och sådde i frön samt täckte över. En av mina kamrater knäckte en gång skaftet på sin hacka och skogvaktar'n fick se det. Pojken blev rädd och flydde till skogs med skogvaktaren efter sig vrålande – "vänta du din djävil tills jag får dag i dig".

Mitt första arbete efter skolan var att rensa rovor på Kusmossen. För oss ungar tedde sig fårorna ändlöst långa. Femton öre styck fick vi för dem och ungefär tre stycken om dagen klarade man av. Såväl vid rovrensning som skogssådd arbetade vi från sex på morgonen till sex på kvällen. Som 12-14-åring var man då självfallet ordentligt trött när kvällen kom.

Jag minns 1907 när jag var 14 år och gick och läste så arbetade jag tre dagar i veckan i sågen och kapade sockerlådsvirke. De andra tre dagarna av arbetsveckan gick jag och läste för konfirmationen. Då fick vi gå till Västervåla kyrka, ligga kvar i två nätter och sedan gå hem igen på tredje dagens kväll. När man sedan kom till sågen så hade det samlats stora högar virke från veckans produktion. Det skulle då kapas ifatt på resten av arbetsveckans dagar. Skydd för kapklingor, roterande axlar och löpande drivremmar var det så gott som aldrig frågan om på den tiden.

En snäll gubbe på ribbmottagningen gjorde en modell av en sågram åt mig. När drivrepet till ramen hoppade av skulle jag med knivens hjälp försöka lägga på repet igen. Det bar sig emellertid inte bättre än att repet högg tag i mig och jag åkte med in i ramen. Någon sprang in och slog igen hela sågen och jag klarade tack vare det livhanken den gången. Byggmästare Larsson kom och frågade om jag hade lekt färdigt. Hem fick jag inte gå trots att jag hade en förskräcklig värk och senorna i ena armen var illa klämda.

Jag minns så väl den olyckan bara för att det var likviddagen (likvid = avlöning), d v s den 12:e i månaden. Den dagen var alltid lite extra. Då var hela bruksgatan från Gammelgården och bort till Storbyggningen en enda stor torgmarknad. Där var kommersen livlig och man kunde köpa kläder, skor, en gubbe från Våla hade borstbinderi, järnhandlare Westling från Ängelsberg bjöd ut verktyg och karamellkärringar hade karameller av alla de slag att bjuda ut. Alla torghandlarna kom tillresande med häst. Det var den tidens stora händelse i Virsbo och som ung ville man ju inte missa en sådan dag även om armen värkte efter dagens olyckshändelse.