Älgen Jeppe

Älgen Jeppe

Älgkalven hittades nyfödd våren 1927, övergiven av modern. Han var övergiven även nästa dag, togs om hand av en skogvaktare i Virsbo och fördes först till lada nr 5 på Felingen, senare till Herrgårdsstallet. Där döptes han till Jeppe och föddes upp med diflaska av mejeristen Josef Johansson.

För det mesta gick Jeppe i en inhägnad vid Vita magasinet, men det hände också ofta att han gick lös i samhället. Ibland höll han till i korridoren i Husgångarna på Gamla Bruket, men han begav sig också ner till slussaffären eller bruket, där han visste att han blev matad med hårt spisbröd. När han var mätt eller inte ville ha bröd, tog han det i munnen och bar det till en låda på pålar, som fanns uppsatt. Det var precis som om han tänkte, att han där skulle förvara brödet tills han blev hungrig. Bortsett från det hårda brödet, var snus en annan sak som Jeppe lärde sig att tycka om.

På vintrarna högg man i Virsbo ut isflak som användes för kylning av mjölken. Jeppe var givetvis med och skulle hjälpa till. Naturligtvis var han lite för nyfiken och trillade ner i ett hål när han inspekterade aktiviteten. Några arbetare tyckte synd om honom, så de hjälpte honom upp och tog sedan med sig honom till sin ungkarlsbostad på andra våningen i Sörgården för att han skulle få torka. Dit kunde Jeppe gå själv, men nedför trapporna klarade han inte utan fick bäras ut på en presenning.

Vid ett annat tillfälle träffade Jeppe landsfiskalen, när de båda befann sig vid slussaffären. Jeppe gick sakta fram till bilen och tittade på landsfiskalen genom den lilla vindrutan. (På den tiden var bilarna ”öppna”, utan helt tak.) Eftersom älgen vid tillfället höll på att få horn blev trycket för hårt för vindrutan, som helt enkelt ramlade ur. Landsfiskalen blev nog inte så väldigt glad över det. Det bekom dock inte Jeppe ett dugg, för han hade inte respekt för någon. Inte ens självaste landsfiskalen.

Jeppes horn ställde till mycket besvär för Virsboborna. Han hade förälskat sig i kitt, och stod ofta vid husen och gnagde på kittet runt alla fönster. För det mesta slutade hans ätande med att fönstren gick sönder eller föll ur. Människorna blev väldigt förargade över detta och till slut blev man tvungen att sätta upp skivor för fönstren, så högt att Jeppe inte kom åt att äta av kittet.

Om Jeppe, som med tiden började bli rätt argsint, hade hållit sig i Virsbo kanske man kunnat ha överseende med honom. Istället började han ge sig iväg både till Djupnäs och Ramnäs, för att även där ställa till förtret och skrämma slag på folk.

Man hämtade hem Jeppe, men förstod till slut att något måste göras. En utväg var att försöka få honom att återvända till naturen. Han fördes ut till Felingen för att förenas med de andra älgarna. Detta lyckades dock inte, utan Jeppe stöttes vid varje försök bort och traskade tillbaka ner till samhället igen.

Som sista utväg såg man nu visentparken i Bjurfors utanför Norberg. Jeppe fördes dit och fick gå i en inhägnad. Det trivdes han inte alls med. Om någon av de kvinnor som gett honom mat kom och besökte honom, stod han hela tiden vid stängslet och gnällde. Om det var för att han kände igen besökaren eller varför han gnällde vet man inte.

Jeppes liv blev inte speciellt långvarigt efter det att han anlände till visentparken. Han dog efter bara en kort tid. Var det av vantrivsel eller något annat?

Kanske var det lika bra att Jeppes liv slutade som det gjorde, både för honom själv och för hans omgivning. Under hans livstid blev han dock välkänd och omskriven i tidningen runt om i Europa och hans porträtt spreds på vykort.

Jeppe tillsammans med en samling barn.

Jeppe besöker brukshandeln.

Jeppe har fått besök i visentparken.

Copyright (c) virsbo.se 2018

Alla rättigheter förbehålles.