Orrängarna - Hjortmossen, Alfred Jansson

Copyright (c) virsbo.se 2018

Alla rättigheter förbehålles.

Orrängarna — Hjortronmossen

Skogvaktare Alfred Jansson minns 1966:

 

Någon av de sista dagarna i mars månad I925 såg jag för första gången de store sammanhängande moss- och kärrområden som kallas Orrängarna-Hjortronmossen. De bildar tillsammans ett område på ungefär 200 tunnland, som på den tiden lågo synnerligen neddränkta av vatten. Och just denna dag i vårbräckningen liknade det hela en samling skogstjärnar, med holmar och sund här och var. På ett område av c:a I00 tunnland utefter dess västra sida böljade vågorna för östlig vind mot de västliga skogskanterna. Det är detta område som går under benämningen Orrängarna. Jag kunde icke då avgöra om det var småsjöar eller översvämmade marker man såg, var det icke sjöar, så förstod man dock, att här måste det vara väldiga mader av gungande flyn.

Områdets östra sida, som kallas Hjortronmossen, bestod av ett stort flak av högmossetyp med glesa ruggar här och var av förkrymt myrtall. Ävenså fanns här några fastmarksholmar, de s.k. Pannkaksholmarna. Vidare trängde en djup mossvik in i den östliga skogsmarken, det är den vi kallar Gapmossen. Och längst in i områdets sydöstligaste hörn såg man en vattensamling liknande en liten tjärn, den kallades Ashålet.

Hela det 200 tunnland stora försumpade området, låg inom en triangel vars spetsar utgjordes av sjöarna Hansjön, Svartsjön och Gärsjön. Den senare sjön ganska nära triangelns norra spets, däremot var det kilometerlånga avstånd mellan de andra spetsarna och nämnda sjöar.

På det försumpade området som och de tre nämnda sjöarna vilade dammrätt för Lugnets vattenkvarn. Alla sjöarna voro uppdämda av anlagda vallar och reglerades med dammluckor. Hansjödammen bestod av en c:a I00 meter lång jordvall varmed 2 man kunde höja sjöns vattenyta en dryg meter. För Svartsjön hade naturen varit så pass nådig att endast en 20 meter lång vall behövts byggas för att därmed kunna höja vattenståndet nära ett par meter. Och för Gärsjön slutligen hade naturen varit allra nådigast, bara en smal, men djup ravin att stänga av och ordna dammluckor, så kunde man höja sjöns yta flera meter. Nåja, för dammrätterna hade i laga ordning bestämmelser utfärdats, för t.ex. Gärsjöns reglering sitter fortfarande kvar stadiga järnsprintar inkilade i hälleberget vid sjöns utflöde i Lugnebäcken.

Vattenmagasinen för Lugnets kvarn voro alltså rätt goda och genom regleringar kunde stora vattenmassor tappas fram efter behov. Från Hansjön och Svartsjön strömmade vattnet genom de naturliga skogsbäckarna, Hansjö- resp. Svartsjöbäck, till Orrängarna-Hjortronmossens sydligaste delar, men därifrån fanns icke någon genomgående bäckfåra, utan nu fick vattnet tränga sig fram över och genom de nämnda områdena. Och dessutom fanns ännu många flera skogsbäckar som tömde sitt vatten fritt ut över samma områden, jag vill nämna några som tillförde betydande vattenmassor, t.ex. Kavelbro rännil, Tran- och Gillermossbäck, liksom även Göljebäck. Man kan alltså väl förstå, att Orrängarna-Hjortronmossen alltid - även under de torraste år, utgjorde en synnerligen väldränkt svamp. Och allt detta påträngande vatten stängdes av en c:a två meter hög bergås strax ovan Gärsjöns sydligaste del. På detta bergs då lägsta punkt kan man fortfarande se den av vattnet blankslipade hällen där det silade över på sin väg mot sjön.

Med tidernas strömningar följer alltid förändringar. Den gamla kvarnen hade gått och mullrat i drygt 120 år, - började alltså bliva ålderstigen. Nya och modernare kvarnar hade tillkommit i de stora byarna ute på socknen. Vad skulle göras? Och hur såg det ut sommartid på de vattendränkta maderna?

Fortfarande bärgades en del kofoder i form av starrgräs och fräken, vilket har sedan urminnes tider tagits tillvara, Längre tillbaka hade del oundgängligen varit nödvändigt for Åhls bönderna att har skaffa vinterfoder och bärga in det i sina skogslador, som de hade placerat på holmar och uddar i skogskanterna. Dessutom fanns det gott om s.k, stackfötter ute på maderna där fodret växte ymnigast, dessa underlag för höstackar voro uppbyggda på pålar så höga; att vattnet aldrig skulle skada höet. På vinterföre och isar kördes sedan detta foder hem till gårdarna.

Och här ute på flyen jäste och bubblade det mellan starrtuvorna, här och var öppnade sig höljor och svarta vattenhål på vars ytor andmat och allehanda vattenväxter flöto omkring. Det hela utgjorde ett kärt tillhåll för våra vadarefåglar. Änder var del mycket gott om, och här knallade också skotten tätt på höstens andjakt. Något av äventyr var det dock att taga sig fram i det gungande och fräsande underlaget. Ofta sjönk jägaren ned till armarna, och hamnade han i någon hölja kunde det hända att vattnet för några ögonblick även dolde huvudknoppen, turligt var då, om det fanns en starrtuva inom räckhåll att grabba fast i, konsten var att taga det lugnt och framförallt inte tappa bort bössan i ävjan. Men äventyren äro ju till för att övervinnas och det försökte säkert den unge jägaren, som då travade omkring har ute.

Allt oftare kom avdikningsfrågor på, tal, ty de stora vattenmagasinen tärde allt hårdare på omkringliggande goda skogsmarker. Särskilt var delta förhållandet med Orrängarna-Hjortronmossen, långa sträckor som gränsade mot deras laggar voro goda, men låga och flacka skogsmarker. I mosslaggarna växte vitmosselager ymnigt, varv lades på varv, försumpningen höjdes i takt därmed och kröp årligen några meter allt längre in i de goda markerna, vårisarna följde allt längre in mellan stammarna med påföljd att träden dogo, de långa kantbältena blevo avsevärda arealer som årligen övergick från goda till värdelösa impedimentmarker. Under tiden tillkommo allt flera pappersmassefabriker, skogarnas värden ökade, och allt talade för omläggningar, dikningsfrågor blevo allt aktuellare. Och Lugnets gamla vattenkvarn - vit i hjässan av ålder och mjöldamm, blev pensionerad. På hävdernas blad glömd, men - kanske bevarad i tacksamt minne av de många, många, som lyssnat till vattenhjulens sång och kvarnstenarnas mullrande gång då de halvslumrade i värmen framför brasan på kvarnkammarens öppna spiselhäll medan de väntade på sin tur att få mala.

Rekognosceringar och förberedelser sattes igång för det stora dikningsföretaget. För de stora utloppen för vattenmassorna var Lantbruksingenjören H. Welin-Berger inkopplad, och hans assistent Ingeniör Fant med undertecknad och hantlangare travade, kröp och larvade omkring med instrument och måttband på maderna.

Så småningom voro förarbetena färdiga för de stora utloppen och dikningsarbetena kunde sättas igång.

Till en början kunde ju endast ett arbetslag sättas in, ty det första stora utloppet måste komma en god bit på väg innan det var lämpligt att sätta igång flera lag. Detta första utlopp på 1800 meter långt och med 7 till 8 meters dagbredd var det svåraste på hela företaget. Arbetena måste börja med berget närmast sjön, det innehöll 108 kbm. sedan följde en sträcka på ett par hundra meter lång med pinnmo och sten, så åter ett berg på 50 kbm. Ja detta utgjorde alltså den naturliga fördämning som hållit vattenmassorna på hög nivå i Orrängarna-Hjortronmossen. Efter dessa fördämningar kom så de blöta områden där manskapet i första hand måste arbeta från flottar av plank och staka sig fram för att bereda en ränna så ytvattnet kunde avrinna, detta för att få en hopsjunkning till stånd och göra jordlagren grävningsmöjliga i fortsättningen.

Ja nu gällde det att få ett bra arbetslag att sätta in på detta svåra utlopp. Vi hade tur, därmed menar jag det "rallarlag" vi kom i kontakt med. De hade varit på järnvägsbyggen i Norrland och nu kommit ned till Sala, sökte nu arbete och voro intresserade för vårt dikningsföretag. Laget bestod av sex man, namnen nämner jag endast på de två som voro baser för de övriga, nämligen Isberg och Eklund. De övrigas namn tror jag mig förstå hörde till de som endast inom laget användes.

Pr telefon överenskom en träff, Isberg och Eklund infunno sig en dag hos mig. Vi tittade på kartorna och gick igenom tillhörande handlingar, de räknade på dikningstabellerna och funderade, kom extra poäng kom ofta kraftuttryck till de angivna kubikmassorna, likaså naturligtvis då vi resonerade priser. Jag tyckte mig känna dynamitlukt - en annan destillerad lukt kände jag tydligt, i det stora hela tyckte jag det var trevliga karlar. Och snart voro vi på väg upp till Orrängarna. Vi gingo först till bergtröskeln ovan sjön, de synade berget noga, sedan följde vi stakningen över de hårda partierna och kommo så fram till de blöta områdena. Dom bestämde sig snart för det 1800 meter långa utloppet med sina berg.

Medan vi stodo här ute mot maderna och pratade fingo vi se huvudet på en älgtjur som gick där ute och betade i en fräkenrugge, de tittade med intresse på älgen - tycktes fundera på något extra en stund..., Så stötte Isberg kamraten Eklund i sidan och yttrade: Hörrö du, vi får icke glömma att taga med oss en säck salt!

Efter några dagar kom en lastbil till Lugnet med en massa grejor, stenkran och kettingar, massor av stenborr, släggor, spett, spadar, skyfflar och slungor, kläder och stövlar, sängdynor och filtar, nödiga kokkärl, mat i paket och mat i lådor, tunga lådor, varav en hanterades mycket försiktigt med varning att den innehöll dynamit, men jag hörde hur det klunkade i den och förstod väl vad den innehöll, ty dynamit klunkar ju icke.

Och här vid Lugnet slutade farbar väg för hjuldon på den tiden. Skulle något fraktas uppåt skogstorpen fick man använda släpdrögar. Det blev alltså omlastning till drögar, och över hällar, bäckar och småstigar kördes materialen upp till södra Gärsjötorp, på vars övre våning dikarlaget fick installera sig.

Snart var det full fart i bergtröskeln där väg för vattnet skulle begynna. På långt avstånd hördes borrsläggornas takt, sprängskottens salvor, och stenkranens kugghjul och kettingar rasslade. Det var fart och kläm i arbetet, - duktiga karlar.

I borrarlaget ingick tre man, en vände borret medan de två andra växelvis slogo rundslag på borrnacken. Roligt var att lyssna till borrningsarbetets sång - ackompanjerat av släggornas taktfasta slag. Här hände inga míssar..., nej, här var det hej och hå... Effektivt och drivande. De övriga tre mannarna sysslade med stenkran, spett och spadar.

Sprängarbasen var även lagets borrvessare, en man som till fullo kunde sina saker, men för övrigt mycket tystlåten. Dock kunde man se humorn lysa fram både ovan och nedom den bindel som alltid, både dag och natt, dolde näsan, bindeln var placerad tvärs över näsan och knuten i baknacken. På grund härav fick han av sina kamrater heta näslösen.

Jag trodde han varit utsatt för olycksfall i arbetet och frågade honom därom, men svaret blev endast en huvudruskning som satte rallarhatten i svaj. På tumanhand med en av hans kamrater fick jag senare följande svar på samma fråga: Nja, egentligen talar vi inte om bagatel1er..., men - då vi arbetar hårt och oftast i isolerade ödemarker har vi våra egna lagar. Tål aldrig översitteri, ej heller onödigt svammel av någon kamrat, dömer och verkställer bestraffning snabbt. Bevis härför ser vi på ifrågavarande bindel. Ett onödigt krakel hade en gång uppstått och dom följde, några stadiga kamrater grep delinkventen, släpade fram honom till lagets slipsten och slipade sakta och pinsamt bort en tredjedel av hans näsa medan beredvilliga kamrater vevade slipstenen. Jag håller faktiskt inte historien för otrolig, ty det var hårdföra män som kunde arbeta omänskligt, men anlände någon kagge brännvin firades en heldag, då släcktes törst och verkställdes domar.

Bergtröskeln.i vår dikning åkte upp med dunder och brak, under sång och kraftord. Diket kröp fram genom terrängen och vatten forsade. Då det gällde torvjord och lera var takten följande: den första torvan var på landning medan den andra var i luften och den tredje redan på spaden.

Trots markskiktets sjunkning blev det en väldig kanal vartefter huvudavloppet framskred. Snart kunde vi plocka in flera lag på andra stora utlopp som strålade ut mot de skogsbäckar som skvalade fram från de omgivande skogsmarkerna.

Småningom var arbetsstyrkan uppe i ett tjugofemtal man, uppdelade i fyra lag, många av dem arbetade i tre års tid på detta företag. Flera lag byggde torvkåtor på holmar och uddar intill sina arbetsplatser, där bodde de, åt och sov vid behov,

Avlöningsdagarna upptogs av proviantering, firades för övrigt med kortspel, kaffekaskdrickning och vila i nöjsam omväxling.

Till min lott hörde att se till och leda arbetenas utförande, se till att djup och dagbredder höllos, att uträkna avlöningar och då se till att femton procent av lönemedlen höllos inne tills varje lags åtagande kunde slutavsynas. Ja det var mycket att se till för att arbetena skulle flyta, och flöt gjorde det utomordentligt bra, men nog behövde jag vara s.a.s. allestädes närvarande.

Med nöje tänker jag dock tillbaka på alla dessa minnen som skänkte mig så många, många, roliga stunder, tokroliga händelser i tusental, men tyvärr - inte så många äro lämpliga för pränt. Men som roliga händelser i arbetet äro lika njut samma, som en god krydda är i maten, vill jag gärna här medtaga några från det område min berättelse omspänner.

Följande händelse försatte alla, utom den drabbade, av det sexmannalag jag just kommit fram till, i sådan våldsam skrattsituation att de rullade om som käglor för klotet.

Som detta hände i början av höstens fågeljakt hade jag min bössa på axeln, och just detta föranledde en av dikarna i laget att utbrista: Nu skall skogvaktarn skjuta på uppkast! - Mannen i fråga heter Artur och bor i allsköns ro i Västerås trakten - Ja, Artur stod snart med en träknuta i beredskap och uppmanade mig att passa den i luften... Jag vägrade emellertid med motivering att det var slöseri med ammunition. Under min vägran hade Artur fått fram sin välfyllda snusdosa, stod just och kramade till ordentligt mellan två fingrar och tummen en rejäl läppa snus och placerade den vant och elegant på plats. Nu var ögonblicket kommet för mig att, sådär lite tveksamt säga Ja Artur, släng upp snusdosan då, så skall jag försöka pröva den Artur genmälde: Ja för f-n, den här snusdosan har det skjutits minst femtio skott på, och titta här, det finnes icke något enda märke efter hagel på den, men, tillade han: Jag kan bliva utan snus för dagen om locket flyger upp då den ramlar i backen, - de hör till att han var stor förbrukare av denna vara. - Under tiden hade hela laget slutet upp kring oss, fortsättningen var de tydligen alla mycket intresserade av, och vid Arturs farhåga att locket kunde springa upp voro de genast tillhands med en snörstump som de knöto till om lock och dosa. Ögonblicket var inne då jag för skams skull icke längre kunde backa ur situationen.

Följd av sju par ögon gick dosan med kraft mot höjden, just i själva vändpunkten gick skottet. Ögonblicket efter hördes Arturs vrål: dj-larannamma snuset! En brun ros avtecknade sig ett ögonblick mot den blåa himlen, blänkande småbitar, ingen större än en tvåöring virvlade tillbaka mot marken. Arturs hela attityd och komiska ansiktsuttryck voro obeskrivbara, det var en sorts blandning av snusförlust, en gnutta ilska, överrumpling och häpenhet, som beledsagade hans kära snusdosas sista färd. Kamraterna tjöto av skratt och deras hejdlösa vrål ekade långt och länge ut över Orrängarna.

Vännen Artur är själv en god humorist och skrattar själv gott då tillfälle ges, men hans attityd och nuna i trängda mål är obetalbar. På vintrarna högg han ofta i skogen åt mig och vid ett sådant tillfälle hände honom åter en överrumpling just då jag kom. Han höll på och avsågade kubbar för kastved, han klämde på med långa och kraftiga drag, men kom ändå ingen vart i skäret, han svor, svettades och gormade: Vad f-n är det med sågen, den har ju gått så fint hittills! Jag hade hört att det raspade otäckt och uppmanade honom att lyfta sågen ur skäret, - oj, oj, hur den såg ut, tänderna totalt förstörda, och Arturs jargong osade då han slängde bort sågbladet. Vi tog yxan och högg upp skäret, i dess botten satt en så gått som avsågad mauserkula, vars stålmantel är nästan lika hård som ett sågblad, ja där kom förklaringen, - och jag tillade: Skickligt att kunna såga så rätt...!

Jag tror på tesen att "ett gott skratt förlänger livet", i varje fall är det välgörande och underlättar mycket.

Roliga poäng kunde också uppstå vid avlöningarna. Varje lagbas mottog och kvitterade lönings-medlen för sitt lag, detta medförde att han sedan i sin tur fick dela upp förtjänsten på var och en av sina gubbar. Förfarandet hade ju varit enkelt om alla arbetat lika många timmar, men just här klickade det rätt ofta, ty en del - särskilt bland de yngre - hade icke kommit till arbetet på den absolut bestämda tid då det igångsattes på morgnarna, - måndagarna voro mest utmärkande för sådan tendens, och sådant slarv tolererades icke, syndaren skulle åtminstone kunna avgiva giltigt förfall. Sådana förfall kunde ju vara av ömmande beskaffenhet och bedömdes därefter, men anade laget att syndaren varit på friarfärd, och helt enkelt försovit sig i "den sköna värmen", kunde man få höra lagbasen deklarera: Jaha du Per, du har sinkat bort tre timmar på denna löneperiod, men som vi vet vilket nöje du haft därav, så får du tamejsjutton ytterligare avdrag med tre timmar, detta som nöjesskatt till de övriga i laget. Kommentarerna som följde på sådana beslut voro ofta lustiga och till- spetsade. Men heller aldrig hörde jag någon allvarligare protest mot basen för sådana domar. Ofta var jag ju när varande och ombedd av basen att hjälpa honom med uppdelningen av löningen.

Löningarna utbetalades var fjortonde dag, så de togo ganska mycket av min tid i anspråk, huggningar, bleckningar och stämplingar samt arbeten för 55 till 40 milor pr år måste också skötas om samtidigt med dikningarna. Mycken tid lade jag ned på de långa sträckor av laggdíkning och kompletteringsdiken inom företaget som upptogos omedelbart. De måste rekognosceras, stakas och avvägas.

Men efter drygt tre år var emellertid hela komplexet färdigdikat. Och nu följde intressanta år av förvandlingsproducering. Nu kunde man iakttaga hur produktiva marker tillväxte allt längre och längre ut över de förut så försumpade markerna. Impedimentens vandringar gingo nu i motsatt riktning mot vad de förr hade gjort, goda marker vunno terräng varje år och alldeles särskilt var detta förhållandet med avdelningen Orrängarna. Här gingo förut de största översvämningarna fram och medförande massor av slamjord, som nu i förening med starrgräsen, fräken och allehanda vattenväxter sjönko ihop till förmultnande jordlager, bildande ett av näring berikat underlag för ny jungfrulig skog.

Stora förändringar har skett, och de fixpunkter jag en gång i tiden högg in på berghällar och jordfasta stenar inom kala och gungande myrmarker äro många ytterst svåra att söka reda på, ty dem får man nu söka i täta och frodigt växande ungskogsbestånd. Annorlunda är det naturligtvis med avdelningen Hjortronmossen med sitt tre till fyra meter djupa vitmosselager av torvströtyp. Dock anser jag, att icke heller här var dikningen bortkastade penningar, ty mossen hämmades starkt i sin tillväxt, och vid dess långa sura laggar stodo skogskanterna synnerligen trånande med ynkliga barr och sjukliga färger, men, titta nu på deras utseende! Härliga mörkgröna skogskanter och barrika kronor siar om trädens goda tillväxt.

Och hur skulle det hava sett ut idag på dessa marker om dikningen icke blivet verkställd? Ja, det kan man mycket väl föreställa sig - det försumpade området hade varit ungefär en fjerdedel större. Men nu strålade stora utlopp de flödande skogsbäckarna till mötes och intog deras vatten vid skogskanterna. Och dessutom var dessa utlopp en förutsättning för att kunna fort- sätta dikningar längre upp genom markerna och därmed göra ytterligare marker skogbärande. Mången gång hörde jag främmande skogsmän uttrycka sin förvåning över utloppens stora dimensioner, men, vi som känner förhållandena bättre, vet att de behövas då vårarnas snösmältning sätter in, och ävenså under regnrika höstar, ty då går alla utlopp breddfyllda och ibland räcker de ej heller till för vattenmassorna, ej sällan uppstår då en översvämning, som dock efter någon vecka åter avrinner.

Med åren tillkommo ytterligare många dikningsföretag de flesta med mycket goda resultat.

Dikenas sammanlagda längd utgör c:a 46 km. och 1925 års produktiva areal har utökats med en tredjedel.

Under åren 1940 till 1955 tillkommo också 22 km. goda bilvägar, och på dem kan vi nu utan möda åka omkring och beskåda gamla minnen av många händelser.

Och under de nära 55 åren jag nötit stigarna på Åhls bevakning, kan jag med gott samvete tillägga: Jag har med ett aldrig sinande intresse och så långt mina krafter stått bi arbetat för skogens bästa.

Vad voro vi, och vad vore Sverige utan skogar??

Men äran för alla dessa förbättringar tillkommer i första hand Chefen Disponent Bror Lagercrantz, som under alla dessa år insiktsfullt och kunnigt arbetat för dessa omskapelser och ställt stora penningmedel till förfogande för skogarnas upprustande. Jag är glad över att med Chefens förtroende fått medverka i händelsernas centrum, fått uppleva nyvunna markers beskogande, känna varje ny trädindivid som en god vän, och för vars välbefinnande man deltagit med glädje och ansvar.

Nu äro vi emellertid "gamla vordna". Med ålderns rätt har vi överlämnat fortsättningen till yngre krafter.

Hoppas innerligt att omvårdnaden må framgångsrikt fortsätta där vi slutade, - om ock tecken till viss oro icke saknas. Det ser inte bra ut, då planteringar eftersättas, då ris och bråten efter avverkningar får kvarligga i viktiga diken i en del dikningsföretag, en ny försumpning kan ligga på lur. Men låt oss dock vara optimisten - tro på en tillfällig glömska av övergående natur. Våra skogar skall nog, och bör få all den omvårdnad som sakkunskap i förening med god vilja kan åstadkomma, allt till båtnad för land och folk. Må det bliva en oeftergivlig hederssak för alla som har med våra skogar att beställa.

Forsby i jan. 1966

Alfred Jansson